När ska jag inse vad jag faktiskt HAR?
Och sluta drömma om saker jag inte har..

Jag måste ta mig i kragen och sluta vara så fruktansvärt opepp på allting.

Allt jag någonsin önskat

Jag vill börja detta brevet med att säga tack - att du la till mig som vän på facebook.
Du anar inte vad jag lärde mig utav det.
Att ha "halva" dig i mitt liv.
Att se saker du gillar osv, fast att du endå inte finns där.


Året är 1989, 7 oktober.
En flicka föddes, ca 50 cm lång, ca 3-5 kilo.
Ett nytt liv kom till världen den dagen.

Ett liv som inte bad att få komma till.
Minns ingenting utav den tiden, vilket är synd, för det var nog den bästa i mitt liv.

Att du valde en annan väg i livet sen, är normalt.
Men att sakta utesluta det du satt till världen var kanske inte det bästa du kunde göra..
Efter ett tag var jag helt utesluten.

Jag minns inte så mycket av tiden tillsammans med dig eftersom du jobbade hårt.
Tiden DU skulle spendera tillsammans med mig försvann.
Istället fick jag spendera tiden tillsammans med din nya familj, vilket jag säkert inte hade haft någonting emot om det inte var för att jag ständigt fick höra negativa saker som "han är inte din riktiga pappa" , "måste du hosta så" , "kan du inte hela gångertabellen" , "din pappa älskar mig mer än dig" osv.

Enda tiden jag fick med dig var i bilen när du hämtade mig på fredagarna innan du skulle gå på ditt nattskift, och söndagarna då du körde hem mig till mamma igen.

Tiden jag ville ha med dig fick jag inte. 
Och det var bara början.
Det slutade med att jag inte ville komma till dig mer, för att umgås med din familj.

Jag undrar än idag om det skulle blivit någon skillnad om jag valt att fortsätta komma hem till dig.
Men NEJ, jag ska inte klandra mig själv i detta. Jag var ett barn.

När jag tänker efter nu idag, att jag målade mycket med svart när jag liten - då kom något intelligent geni på idén att jag blivit utsatt för incest - berodde på sorg..och längtan. 
Längtan efter uppmärksamhet från dig.

Under årens gång fick jag väldigt svårt i skolan. Det enda jag hade i mitt huvud var dig.
Ett tag klarade jag inte ens av att hälsa på kompisar som hade två föräldrar.

Vi hade sporadisk kontakt, ca 1 gång vartannat år.

Jag minns speciellt en gång när du var och spelade bandy uppe på jennylund. Du sa att vi skulle ses där uppe.
Jag sprang upp för hela backen med rinnande ögon för jag var så glad.
Jag kom dit och du fanns inte där.
Jag satt och väntade på dig, men begav mig hemåt igen. 
Då sprang jag inte, jag tror att jag upplevde min allra första panikattack den dagen.
Med gråten i halsen och skridskorna i handen kom jag hem till mamma igen.
Du hade lämnat julklappar hos farmor och farfar som jag fick hämta.

Det var två begagnade böcker som hade tillhört en tjej som hette Maria, och ett trepack zoo tablettaskar. 
Jag minns så tydligt vad jag hade skrivit i min skoldagbok, vad jag önskade mig i julklapp;
- att träffa pappa.
det var min enda önskan.

Och den önskan har jag haft sen dess varje jul och varje födelsedag.
varje dag.. men just den har jag aldrig fått.

Det har känts som om du varit död. Borta.

Detta har fått mig ner på botten, noll självförtroende, noll självkänsla.
Jag har känt mig som ett misstag.

Hade jag inte haft min underbara mamma och syster så hade jag aldrig klarat detta.

Jag är på något sätt stolt över mig själv att jag försökt.
Det kan ingen säga att jag inte har gjort.
Jag har knackat på din dörr, ringt, smsat, skickat brev och flyttkort. Och kontaktat via facebook.

När jag inte fått svar har jag mått förjävligt. Men endå försökt igen.

Jag har fällt så många tårar för dig, jag undrar hur jag orkat med detta såhär länge.

Du har missat för mycket.

Första dagen i grundskolan, sista dagen.
Studenten
Första pojkvännen
Första egna lägenheten

Du har missat alla dagar på året.
Någonting man aldrig kan få igen.
23 år.

Så tack, att du accepterade min vänförfrågan efter 5 år, så att jag kunde inse att ha "halva" dig i mitt liv inte ens var värt allt kämpande.

Jag vill med detta ge dig en bild av hur mitt liv började.
Men det är slut med det nu.
För nu börjar mitt nya liv.

Jag stänger denna dörren, och öppnar en ny.
Jag ska möta mitt nya liv med ett bättre självförtroende och självkänsla. Och inse att det som inte dödar mig, gör mig bara starkare.

Vad du vill göra med detta är det bara du själv som kan avgöra. Men kan säga att du hade inte ens behövt anstränga dig så mycket om jag gjort. Jag har stått med öppna armar gång efter gång, år efter år. Men ingen kom till den famnen då.

 Jag skulle vilja säga att jag hoppas att du en dag står där med öppna armar, men jag har slutat hoppas..        

/Caroline                                  
         

är det vänskap?

har märkt av hur du tar avstånd från mig, du hör inte av dig som innan, nej vänta...du hör ALDRIG av dig. du frågar aldrig om jag vill följa med och göra något kul. och när jag bjudit med dig på grejer kommer du med undanflykter. snälla du, ser du inte hur genomskinligt det är? det gör iallafall jag!

jag valde att gå en annan väg i mitt liv - MEN..

...jag är fortfarande samma person för det. tänk igenom det och fatta någongång!

önskar att livet såg annorlunda ut ibland, att du fanns här hos mig...

VUXENPOÄNG

Jag har gått och blivit med lägenhet jag!

Hela vintern och våren har jag sökt alla lägenheter jag kunnat komma åt. Hyres, andrahand, förstahand...ja you name it! Där det fanns en sökknapp, där var jag!

Mådde sämre och sämre när jag inte kunde hitta mig ett hem, inte ens en visning fick jag komma på! Det värdelösaste stället att försöka hitta en lägenhet på är BOPLATS!
Jag kommer aldrig gå in där och söka igen. För man söker och söker och ingenting händer. Tur för dom att det är gratis att vara medlem. Dom har liksom ingen riktig bostadskö heller, utan man kan söka i tjugo år utan att få en endaste visning!

Så, vad gjorde jag?
Jag började spara en massa pengar och kollade runt på bostadsrätter! Plötsligt en dag hittade jag min drömlägenhet, vit som en dröm och jag såg mig själv bo där när jag var på visningen. Tyvärr så vann jag inte budgivningen...

Jag hängde inte läpp för det utan letade vidare.
Jag bokade in mig på visningar, och kollade runt ungefär dygnet runt.
Tillslut hittade jag en som jag tyckte om, den låg i samma område som min dröm och var byggd ungefär likadant!

Jag var på visningen och kände att det priset som säljaren ville ha inte var värt.. Så jag valde att vara med på ännu en budgivning. Sagt och gjort, jag lade ett bud samma som utgångspriset. Det gick en dag och jag var så nervös att någon skulle buda över. Men ingen gjorde det.

SÅ LÄGENHETEN BLEV MIN!

Jag var tok-lycklig!

Behöver jag säga att jag hade fjärilar i magen när jag skrev på alla papper??

Den 30e september får jag nyckeln och då börjar jag med att renovera lägenheten. Det blir ett helt nytt kök, och nytt badrum och så ska jag få golvena slipade och vitbetsade!

Jag ser detta framför mig hur jäkla bra detta kommer att bli! Att få sin lägenhet precis hur man vill ha det.

Året är 2011 och jag har köpt en bostadsrätt.

Om vi spolar tillbaka ett år, då trodde jag aldrig det här. Hade inte ens en tänke på att jag skulle kunna köpa en lägenhet. Jag trodde jag skulle bo i en rutten hyresrätt. Men nej nej, jag är snart 22 år och har köpt min allra första lägenhet!
Jag smäller aaaaav :)


Allt för mig idag!

misstagen

funderar på vad som kommer bli ens livs största misstag..

du har gjort ditt livs största misstag. du har struntat i mig, kastat mig åt sidan. du har aldrig brytt dig - som en person som du - förväntas att göra. jag undrar om jag finns någonstans i ditt bakhuvud.
jag tänker på dig nästan varje dag. och inte bara en gång då, utan många gånger. så många gånger att jag inte ens kan räkna dom på mina händer.
jag tänker på om du tänker på mig. om du har mig i tankarna långt bak i ditt huvud! snälla, låt mig veta. låt mig veta att du kanske älskar mig.

du är så långt borta från mitt liv, men ändå så nära. jag känner dig inte, men någonting säger mig att det gör jag visst.

vet du hur mycket du har missat i mitt liv? alla lyckliga stunder jag haft. alla jobbiga stunder.. allting har du missat. och det är pga av vad?

är du lat? har du dåligt samvete? du ska veta att det bara växer för varje dag du inte hör av dig. är det pga någon annan? isf kan du väl snälla stå upp för vem du är och säga ifrån. eller är det för att du inte älskar mig?

jag känner mig bortglömd, åt helvete bortglömd ska du veta.

Jag hör på dina steg, på din andning, och ditt tal. Jag ser på dina ögon, på din mun och ditt kroppspråk. Det jag ser och hör gör mig så jävla arg. Jag orkar inte med dig mer. Du får mitt humör ner på botten. Du får mig att vilja gråta och bara sticka. Jag vill ha en lägenhet nu, där jag kan vara för mig själv.

Orkar inte ens prata med dig längre. Minst fyra dagar i veckan är det fan likadant. Sök hjälp.


Ta mig härifrån