Allt jag någonsin önskat

Jag vill börja detta brevet med att säga tack - att du la till mig som vän på facebook.
Du anar inte vad jag lärde mig utav det.
Att ha "halva" dig i mitt liv.
Att se saker du gillar osv, fast att du endå inte finns där.


Året är 1989, 7 oktober.
En flicka föddes, ca 50 cm lång, ca 3-5 kilo.
Ett nytt liv kom till världen den dagen.

Ett liv som inte bad att få komma till.
Minns ingenting utav den tiden, vilket är synd, för det var nog den bästa i mitt liv.

Att du valde en annan väg i livet sen, är normalt.
Men att sakta utesluta det du satt till världen var kanske inte det bästa du kunde göra..
Efter ett tag var jag helt utesluten.

Jag minns inte så mycket av tiden tillsammans med dig eftersom du jobbade hårt.
Tiden DU skulle spendera tillsammans med mig försvann.
Istället fick jag spendera tiden tillsammans med din nya familj, vilket jag säkert inte hade haft någonting emot om det inte var för att jag ständigt fick höra negativa saker som "han är inte din riktiga pappa" , "måste du hosta så" , "kan du inte hela gångertabellen" , "din pappa älskar mig mer än dig" osv.

Enda tiden jag fick med dig var i bilen när du hämtade mig på fredagarna innan du skulle gå på ditt nattskift, och söndagarna då du körde hem mig till mamma igen.

Tiden jag ville ha med dig fick jag inte. 
Och det var bara början.
Det slutade med att jag inte ville komma till dig mer, för att umgås med din familj.

Jag undrar än idag om det skulle blivit någon skillnad om jag valt att fortsätta komma hem till dig.
Men NEJ, jag ska inte klandra mig själv i detta. Jag var ett barn.

När jag tänker efter nu idag, att jag målade mycket med svart när jag liten - då kom något intelligent geni på idén att jag blivit utsatt för incest - berodde på sorg..och längtan. 
Längtan efter uppmärksamhet från dig.

Under årens gång fick jag väldigt svårt i skolan. Det enda jag hade i mitt huvud var dig.
Ett tag klarade jag inte ens av att hälsa på kompisar som hade två föräldrar.

Vi hade sporadisk kontakt, ca 1 gång vartannat år.

Jag minns speciellt en gång när du var och spelade bandy uppe på jennylund. Du sa att vi skulle ses där uppe.
Jag sprang upp för hela backen med rinnande ögon för jag var så glad.
Jag kom dit och du fanns inte där.
Jag satt och väntade på dig, men begav mig hemåt igen. 
Då sprang jag inte, jag tror att jag upplevde min allra första panikattack den dagen.
Med gråten i halsen och skridskorna i handen kom jag hem till mamma igen.
Du hade lämnat julklappar hos farmor och farfar som jag fick hämta.

Det var två begagnade böcker som hade tillhört en tjej som hette Maria, och ett trepack zoo tablettaskar. 
Jag minns så tydligt vad jag hade skrivit i min skoldagbok, vad jag önskade mig i julklapp;
- att träffa pappa.
det var min enda önskan.

Och den önskan har jag haft sen dess varje jul och varje födelsedag.
varje dag.. men just den har jag aldrig fått.

Det har känts som om du varit död. Borta.

Detta har fått mig ner på botten, noll självförtroende, noll självkänsla.
Jag har känt mig som ett misstag.

Hade jag inte haft min underbara mamma och syster så hade jag aldrig klarat detta.

Jag är på något sätt stolt över mig själv att jag försökt.
Det kan ingen säga att jag inte har gjort.
Jag har knackat på din dörr, ringt, smsat, skickat brev och flyttkort. Och kontaktat via facebook.

När jag inte fått svar har jag mått förjävligt. Men endå försökt igen.

Jag har fällt så många tårar för dig, jag undrar hur jag orkat med detta såhär länge.

Du har missat för mycket.

Första dagen i grundskolan, sista dagen.
Studenten
Första pojkvännen
Första egna lägenheten

Du har missat alla dagar på året.
Någonting man aldrig kan få igen.
23 år.

Så tack, att du accepterade min vänförfrågan efter 5 år, så att jag kunde inse att ha "halva" dig i mitt liv inte ens var värt allt kämpande.

Jag vill med detta ge dig en bild av hur mitt liv började.
Men det är slut med det nu.
För nu börjar mitt nya liv.

Jag stänger denna dörren, och öppnar en ny.
Jag ska möta mitt nya liv med ett bättre självförtroende och självkänsla. Och inse att det som inte dödar mig, gör mig bara starkare.

Vad du vill göra med detta är det bara du själv som kan avgöra. Men kan säga att du hade inte ens behövt anstränga dig så mycket om jag gjort. Jag har stått med öppna armar gång efter gång, år efter år. Men ingen kom till den famnen då.

 Jag skulle vilja säga att jag hoppas att du en dag står där med öppna armar, men jag har slutat hoppas..        

/Caroline